Nyheter Medlemmar Böcker Aktiviteter Forum Recensioner Logga in Just nu läses:

Titel Steglitsan Författare Donna Tartt Skriven 2013 Antal sidor 781 Läst 2015-09-20 Vald av Dvärg Omdöme 7/10 Datum för diskussion 2015-09-20   Recensioner   Direktoern, Betyg 8/10 sammetskavajer Shit vad tjock var min första reaktion när jag höll Steglitsan i handen. Och det är den. Trots sina 782 sidor lyckas Donna Tartt hålla mig på spänn genom (nästan) hela boken. Vi får följa en grabb genom terroristdåd, knark- och spelmissbruk. Boken håller hög klass rakt igenom förutom sista 100 sidorna som är riktigt sega. Det drar ned betyget en aning. Jag ger Steglitsan hela, hör och häpna, 8 röda sammetskavajer.   Dvärg, Betyg 8/10 sammetskavajer Så är det äntligen dags för bokmöte och diskussion av boken Steglitsan. Jag säger äntligen eftersom det har stötts och blötts i oändlighet om när detta bokmöte ska äga rum. Men trots det och trots att mötet sköts månader framöver så behagar inte flera av bokboegarna att dyka upp fast de utlovat detta tidigare. Eller ska vi ena kalla dem bokboegar? Kan man kallad det då man gråter floder över att en bok är för lång? Att en bok innehåller för många sidor? Att en bok innehåller för många ord? Är det inte för att vi tycker om att läsa böcker som vi har denna bokklubb? Borde man då inte vara glad över att få många ord och sidor att läsa och ta in? Tydligen inte av döma av de mest högljutt protesterade bokboegarna. Nåväl, boken ja. Vad kan man säga om den? Det är för mig lite oklart eftersom det var så länge sedan jag läste ut den. Klart är att jag verkligen gillade den och då jag hade läst ut den tänkte jag att den här boken ger jag näst högsta betyg. Nu när jag försöker rekapitulera vad jag tyckte och varför jag gillade den så märker jag att den inte riktigt sitter där i minnet. Och hade den varit värd näst högsta betyg så hade jag kanske haft koll på det. Eller om jag varit Direktoern så hade jag ju burit runt på boken för jämnan och då hade jag säkert kommit ihåg mer. Det jag minns är iallafall att en storhet i boken var att den hade förmåga att ta mer eller mindre oväntade vändningar utan att behöva hoppa i tid och rum (även om det också hoppas i både tid och rum vartefter historien tar form). För boken spänner över tid, ganska lång sådan. Vi får följa Theos uppväxt efter att ha förlorat sin mamma i ett sprängdåd vid 12 års ålder. Den går bland annat via en stökig och väldigt bra beskriven tid med en frånvarande och spelmissbrukande pappa i Las Vegas. Därefter tar boken ytterligare flertalet vändningar innan den upplöses först 778 sidor senare. Jag tänker inte försöka minnas eller redogöra för alla dessa turer här utan nöjer mig med att slå fast att det var en riktigt bra bok, och detta alltså trots att jag inte kan sätta fingret på storheten. Boken är så bra att den föräras med åtta röda sammetskavajer i betyg.   Mästermannen, Betyg 5/10 sammetskavajer Bibeln. En tjock bok som tryckts i enorma upplagor, det ligger en och skräpar i en byrålåda på de flesta rum runt om i världen. Det måste vara en riktig miljöförstörare om man tänker på hur mycket papper och trycksvärta som gått åt för att producera alla dessa böcker. Steglitsan, en skönlitterär bok på över 800 sidor, kommer troligtvis inte komma upp i samma miljöförstörelsefaktor som Bibeln men jag ämnar att nu elektroniskt spoila det mesta i boken för att rädda en del träd och en hel del läsning för mänskligheten. Bokens story är ganska så orealistisk. Åtminstone hur det hela startar. En tonårspojke som lever i New York har slarvat i skolan och riskerar att bli religerad. På väg till skolans rektor med sin gudomliga mor passar de på att göra ett besök på ett konstmuseum för att titta på några tavlor. Museet sprängs i bitar av någon sorts nationell terroristorganisation som får ett par raders notis i den här jättetjocka boken. Med så många sidor kan jag tycka att det vore intressant att läsa lite mer om den här organisationen, vad deras ideal var och vad som hände med dem efter dådet. Modern dör och sonen, Theo, även kallad Potter senare i boken, överlever tillsammans med en stulen tavla på en fågel och en ring som han fått av en gammal gubbe som kort efter också förgås i attentatet. Anledningen till att Potter överlever är att han pilskt förföljt en tonårsflicka vid namnet Pippa medan modern befunnit sig i ett annat mer bombdrabbat rum på museet. Tavlan, ringen, Pippa och Potters dåliga samvete tillsammans med Förenta Staternas sociala system banar nu vägen för Potters liv. Först hos en väns familj som heter Barbours som verkade som fosterföräldrar. Sen träffar han på en gubbe som heter Hobbe, en snickare som jobbade med gubben med ringen. Sen blir han deporterad till Las Vegas för att bo med hans missbrukande farsa där han också super och drogar ner sig med en polsk-ukrainsk klasskamrat vid namn Boris som blir hans bästa polare. Den här delen av boken har en hel del intressanta beskrivningar av drog och alkoholrus vilket pekar på att författarinnan Donna Tartt troligtvis stoppat i sig och innhalerat flertalet narkotikaklassifierade preparat. Fadern dör och Potter lyckas fly till snickargubben i New York som blir hans nya fadersgestalt Efter några studier betalade från en fond hans morsa skapat börjar han jobba som antikförsäljare hos Hobbe. Han börjar förfalska vissa papper om restaurerade möbler och gör sig en hacka. Han börjar någon romans med en av döttrarna i familjen Barbours. Av utrymmesskäl utesluter jag dom delarna i den här recensionen, de kunde för övrigt också uteslutas i boken då de var ganska tråkiga och inte bidrog med så mycket till handlingen. Förfalskningarna och att någon kommit honom på spåret med den stulna tavlan och att han "springer på" Boris som blivit någon rysk knarkhandlarboss leder till att både Boris och Potter och tavlan (som Boris snott från en ovetandes Potter back in Las Vegas och som senare hamnat i klorna på hos en viss Sascha) befinner sig i Amsterdam. De utbryter en del skottlossning vid ett försök att komma över tavlan igen och boken har nu utvecklat sig till något som liknar en deckare. Boris kommer på den briljanta idéen att anmäla tjuvarna att de stulit tavlan och de får en fet hittebelöning och tavlan kommer tillbaka till allmänheten. Så slutar boken ungefär. Det hade såklart varit mycket bättrevom Potter inte hade tagit tavlan i första hand eller att han kommit på idéen att lämna tillbaka den anonymt i ett tidigare skede. Kanske hade historien då sett helt annorlunda ut. Hans liv hade med all säkerhet sett likadant ut fram till resan till Amsterdam som inte skulle skett. Boken hade då varit på kanske 600 sidor men det hade varit svårare för fattarinnan att avsluta boken. Som sagt tidigare, en story med en hel del orealistiska händelser som Donna Tartt lyckats skapa till något läsvärt. Jag måste säga att hon är riktigt riktigt bra på att skriva. Personer, tankar, miljöer är utmärkt beskrivna och stundvis fastnar man i historien i den här mastodont av mastodonter till bok. Troligtvis kunde hon vara lite mer sparsam med orden eller utesluta orelevanta delar av historien. Om hon hade haft en bättre historia så skulle det antagligen vara riktigt läsvärt och boken skulle kunna komma upp till de högre betygen. Historien påminner i början om Otroligt högt men ändrar sen riktning till något Kunzelmanskt. Om det bara varit för historien hade jag gett den här boken en 2:a. Sättet den skrivs på ger den en 9:a. Tjockleken ger den helt klart en negativ inverkan. Boken får sammanlagt 5 röda sammetskavajer.   Propagandaministern, Betyg 7/10 sammetskavajer I steglitsan får vi följa Theodore Deckers liv efter att han som barn varit med om ett terrorattentat vilket tog livet av hans mamma. Utan någon trygg tillvaro kan det vara lätt att söka tryggheten i droger, vilket Theo också gör. Igenom hela boken är han för det mesta i något sorts drogrus. Boken innehåller annars allt från möbelnörderi till regelrätta gangsteruppgörelser. Språkmässigt lämnas inget mer att önska, Donna Tartt skriver mycket bra. Jag gillade steglitsan, den är ganska tjock men för det inte speciellt tung att läsa. Den är helt klart i klass med hennes tidigare bok "den hemliga historien". jag förärar Steglitsan med 7 stycken röda sammetskavajer.   Raspberry boy, Betyg 6/10 sammetskavajer Lååååång bok om en tavlas, vid namn Steglitsan, öde under ett 20-tal år tillbringandes invirad i ett lakan. Språket var mycket bra och historien spännande och rolig. Dock måste jag till Mästermannen och Finnen i hamnens stora glädje erkänna att boken var på tok för lång. Hade den varit 200-300 sidor kortare hade nog betyget blivit högre än de 6 röda sammetskavajer den får nöja sig med nu.