Nyheter Medlemmar Böcker Aktiviteter Forum Recensioner Logga in Just nu läses:

Titel Stäppvargen Författare Hermann Hesse Skriven 1927 Antal sidor 195 Läst 2004-04-17 Vald av Propagandaministern Omdöme 3/10 Datum för diskussion 2004-04-17 Plats för diskussion Hemma hos Propagandaministern   Recensioner   Direktoern, Betyg 2/10 sammetskavajer   Dvärg, Betyg 4/10 sammetskavajer Det börjar inte bra då "utgivaren" berättar att Haller, till skillnad mot mig, mäster Dvärg, alltid riktade sina pilar mot sig själv och var den som han i främsta rummet hatade och förnekade.(Vi vet vet ju alla att jag som mäster Dvärg hatar det mesta, men minst mig själv.) Till en början tyckte jag att detta verk var det absolut det värsta jag har läst, jag var fast besluten om att ge Stäppvargen maximalt en söndertrasad och uttvättad röd sammetskavaj. Men varefter jag läste kom språket in i ett skönt flow som jag rycktes med i. Storyn i sig var inte mycket att jubla över men det var flummigt skönt beskrivet och att läsa om balen var riktigt intressant. Något riktigt budskap kunde jag inte se. Mitt slutgiltiga betyg blir 4:a (fyra) röda sammetskavajer.   Mästermannen, Betyg 2/10 sammetskavajer Man skulle kunna beskriva "Traktat om stäppvargen" såsom Peter Wahlbäck beskrev kodden bakom bassistens bas "så kort men ändå så tjock". Det är imponerande att kunna skriva så mycket och ändå så litet och sammtidigt skrämmande att Svenska akademin kan dela ut pris till någon som lyckats få ett så eländigt stycke i tryck och dessutom översatt till ett flertal språk. Men efter att ha traglat sig igen detta stycke som verkade sakna ände rycker Hermann Hesse och hans alterego, den torraste av de torra, Harry Haller upp sig och boken glimmar stundom till. Kort och gott handlar boken om en typ som hatar sig själv och mänskligheten och som lär sig dansa foxtrot och knarka. Storyn är uselt berättad och det enda som gjorde boken något sånär läsbar var enstaka ordval som ibland är genialiska och en del filosofiska tankar som bakats in i opiumrus, drömmar och hallucionationer. Men det räcker inte alls för att jag ska uppskatta verket som helhet.   Planekonomen, Betyg 1/10 sammetskavajer Ännu en gång har en tysktalande individ lyckats med bedriften att förvandla oskyldiga träd till oläslig smörja. Som jag tidigare framfört skall tysktalande personer hålla sig från författaryrket och ägna sin tid åt korvstoppning och ölbryggning, slutföra världskrig och skriva bra litteratur klarar detta folk uppenbarligen inte av. Det märks klart att Hesse är en störd borgare med en tragisk barndom. Han misshandlar språket som om ha hade något otalt med det och saknar klart förmågan att skriva en text med flyt. Både språket och historien är undermåliga och det samlade betyget blir därför en röd sammetskavaj.   Propagandaministern, Betyg 6/10 sammetskavajer Stäppvargen har inga egentliga kapitel, men är uppdelad i tre delar, den första där Harry Haller beskrivs ur betraktarens synvinkel, den andra där stäppvargen som personlighetstyp beskrivs i "Traktat om stäppvargen", och den tredje där Harry beskriver sig själv. I stäppvargen får vi följa Harry Haller, en herre i femtioårsåldern, och hans sökande efter nyckeln till hans personlighet. Hermann Hesse beskriver Harrys inre kamp mellan hans "borgerliga" förnuft och hans vildare stäppvargsinstinkter. Man kan se vissa likheter med freuds skildringar om schizofreni och multipla personligheter. Det märks tydligt att Hesse skrivit stäppvargen i ett sargat depressivt Tyskland, där rasistiska tankar var allmänt accepterade och där förberedelserna inför andra världskriget var i full gång. Jag tycker att bitvis så skriver Hesse briljant, han målar upp situationer så att det känns som man är där själv, men bitvis så blir det lite väl mycket och tungt att läsa. Mitt betyg på boken blir sex av tio sammetskavajer, det lite lägre betyget mycket beroende på att delar av boken kändes seg och tung. Boken gav dock mersmak, och nästa bok av tidigare nämnda författare är redan påbörjad.