Nyheter Medlemmar Böcker Aktiviteter Forum Recensioner Logga in Just nu läses:

Titel Rött och svart Författare Stendahl Skriven 1830 Antal sidor 658 Läst 2010-01-08 Vald av Mästermannen Omdöme 2/10 Datum för diskussion 2010-01-08 Plats för diskussion Hemma hos Mästermannen   Recensioner   Direktoern, Betyg 2/10 sammetskavajer Julien Sorel är en lirare som är en hejare på latin. Detta gör att han klättrar några steg i samhället och träffar damer i alla åldrar. Rött och svart är en av de segaste böcker jag läst. Det enda som är intressant är beskrivningen av borgmästarfenomenet i Frankrike. Det lever, på nästan samma vis, kvar idag. Nej, boken kan gott stå kvar på hyllan "svårsålt".   Finnen i hamnen, Betyg 0/10 sammetskavajer Bravissimo! Magnifique! Da Capo! Applåderna jag avger dånar slik ett knallande åsk-oväder på Sumatra när jag läst klart detta världens åttonde underverk i form av denna formidabla bok! Stendahl håller läsaren i ett järngrepp från sida ett till 650(?) och det är i princip omöjligt att slita sig från boken. Man sitter som vore man fastklistrad med loc-tite och följer charm-knutten Sorel och hans tokroliga gängs muntra och skojsamma upptåg! Jag vill ge boken 1000 och åter 1000 röda och svarta kavajer till denna superba bok från 1830, man vill slänga sig i abbé Stendahls famn och överskölja honom av kyssar! Jag har i föregående stycke naturligtvis farit med osanning och blå-ljugit slik Refaat El Sayed under sina glansdagar. Bravissimo! Magnifique! Da Capo! är uttryck man knappast kan fälla om Rött och Svart. Det här är nämligen den i särklass sämsta smörja jag någonsin läst. Kalle Ankas Pocket, Aktuell Rapport, Djurens vänners serier, baksidan av Corn Flakes paket, Svensk Damtidning och annan tvivelaktig litteratur framstår som guldkorn i jämförelse med detta virrvarr av beskrivningar av kärlek (som jag nog mer tycker liknar hat), en massa gaggande om Jakobiner hit och dit, lösryckta konversationer mellan präster och adelsmän som inte tycks ha något med boken att göra, meningslösa dueller, damer som blir kära av att bli hotade med gamla rostiga svärd, en vidrig och ogreppbar huvudperson som verkar ogilla alla han träffar, hela kapitel som behandlar vilka kläder en biskops-jävel har på sig, citat av nunnor från Schweiz som inleder kapitel som sedan handlar om nåt helt annat (typ att Sorel åker till England och sen tillbaka igen) och helt oförklarade handlingar som man ej fattar varför Sorel gör (t.ex när han skjuter ner Madame de Anal i kyrkan vilket jag inte riktigt får grepp om varför). Det mest irriterande är dock att Stendahl utlämnar det viktiga. Mitt i allt ligger Sorel nedslagen under ett träd, mitt i allt är Matilda på smällen och mitt i allt är Sorel halshuggen (vilket i och för sig var en stor befrielse!). Det kanske har med censurlagarna i frankernas underliga rike vid denna tidpunkt men mycket tyder på att det beror på att Stendahl inte kan skriva böcker. I en ännu äldre bok som heter Bibeln redogör man ju med nöje detaljerat om lemlästningar, avrättningar, besök hos skökor och onani så det bordejinte ha varit ett problem för Stendahl att återge sådant. Summa summarum: Han kan inte skriva böcker. Låter inte allt detta uruselt? Det är det också, men multiplicera ordet uruselt med en miljon så förstår man kanske hur dålig boken egentligen är. Jag antar att man med titeln menar färgerna på prästernas svarta kappor och miltärernas röda klädsel eller nåt annat långsökt. Jag har ofta både sett rött och svart medan jag har läst boken och det enda positiva man kan ta med sig från denna vedervärdiga upplevelse är att man knappast kommer att läsa någonting sämre i resten av sitt liv! Jag hoppas att klubbens regler tillåter att man får tillägna boken 0 kavajer men annars blir jag väl tvungen att ge den 1 urinstinkande kavaj som hittats under pissrännan på Söderkällaren!   Mästermannen, Betyg 2/10 sammetskavajer Stendahls "Rött och Svart" börjar i en fiktiv ort i de Franska alperna vid namn Verrières. Huvudpersonen är snickarsonen Julien Sorel som istället för att arbeta med timmer och stockar vill bli präst. Han finner det oerhört intressant att läsa teologi och lära sig bibeln på latin utantill. Låter detta intressant? -Nä, det är det inte heller! Under bokens 658 böcker får vi se Julien Sorel växa upp i ett Frankrike i början av 1800-talet där han bland annat får jobba som informator åt borgmästaren i den fiktiva byn i Alperna där han hamnar i en kärlekshistoria med frun i huset. Senare i boken försöker Julien Sorel att skjuta ihjäl frun i en kyrka. Denna akt leder till att Monsieur Sorel själv blir dömd till döden. Därimellan får vi följa hur maktspel mellan rika familjer och höga präster går till under 1800-talets först hälft i Frankrike. Det är för mig obegripligt att det som beskrivs och utspelar sig i denna bok kan vara så oerhört dåligt i jämförelse med Pappa Goriot som är skriven under samma tid av en annan franks författare. Jag skäms över att ha tvingat så många Bokboegar att läsa igenom denna smörja. Boken får 2 röda sammetskavajer lappade med svart tyg.   Planekonomen, Betyg 1/10 sammetskavajer Det här är en gammal dammig bok som för länge sedan borde ha blivit bortglömd. Det är synd att någon har hittat den (läs Mästermannen) i den gamla byrålåda där den låg och skräpade. Rött och Svart är en bok skriven av Stendahl. Stendahl hette egentligen något annat men tog namnet Stendahl då han tyckte att det var coolt med tyska namn. Detta för mina tankar till tyska författare som flertalet gånger har misslyckats att skiva läsvärd litteratur. Jag minns en gång då jag diskuterade detta ämne med Den sista mohikanen på internetforumet Dagens bok. Han var av annan mening än mig då han lovordade tyska författare, men han tyckte ju i.o.f. att man skulle ligga inne och läsa varma sommardagar så hans åsikter är ju inte så mycket värda. Kort sagt placerar jag Den siste mohikanens tankar om tysk litteratur, Rött och Svart och det hunden skiter i samma påse. Rött och svart handlar kott och gott om den lille fegisen Julien som tycker att det är ballt att vara mäktig och inflytelserik. Julien gör allt för att tvätta bort sin bakgrund som mjölnarson. Han förställer sig och beter sig allmänt fånig. På den tiden denna bok utspelar sig var det tydligen högsta mode att vara en fjant så det går ganska bra för Julien att nå sina mål. Boken är skriven men en teknik som jag väljer att kalla för Oviktighetsberättartekninken. Författaren väljer att fokusera på de oviktiga delarna i berättelsen och bortser från att förklara och beskriva de viktiga delarna. Detta gör att det är lite svårt att hänga med vad som händer fjanten Julien på hans resa. När jag har lästa boken måste jag Planekonomen medge att jag hade något svårt att förstå Stendahls logik och varför den anses vara en klassiker. Om Stendahl hade levt idag hade han gärna fått förklara för mig hur man kan få någon att bli kär i mig genom att hota henne till livet med ett svärd. Det var kanske en teknik som fungerade under första delen av 1800-talet. Denna bok får 2 skitiga sammetskavajer.   Propagandaministern, Betyg 4/10 sammetskavajer Trevligt språk. Kanske intressant handling för några sekel sedan, nu mest segt. Fyra stycken sammetskavajer.   Raspberry boy, Betyg 1/10 sammetskavajer Den första bok jag fick äran att läsa i denna bokklubb var En bön för Owen Meany detta alster gav jag betyget en röd sammetskavaj det är ett betyg jag bittert ångrar idag. För jag ska precis skriva en recension samt betygsätta boken Rött och svart skriven av Stendahl. Varför ångrar jag då betyget jag gav Owen Meany kanske man kan fråga sig? Jo eftersom en röd sammetskavaj är det lägsta betyget vi mig veterligen kan ge så kan folk efter att ha sett betyget jag kommer att ge Rött och svart få för sig att Owen Meany är lika dålig som denna. Så är icke fallet!!!! Rött och svart är den värsta smörja man kan kalla bok jag någonsin läst. Jag tänker inte gå in på handlingen av den enkla anledning att det inte finns någon tillstymmelse till något värt att kalla för handling i denna bok. Språket i boken kan jag dock kommentera. Jag har aldrig varit tvungen att läsa om så många meningar i en bok som i denna och det var inte beroende på att jag höll på att somna hela tiden. Nej det var av det enkla skälet att jag inte kunde förstå vad som stod, jag har full förståelse för att man vill bibehålla originalkänslan i språket när man översätter en gammal bok men det måste ju för fan vara läsbart. En annan sak jag känner mig tvingad att ta upp även om jag vill ägna så lite tid som möjligt åt att tänka mer på denna bok är det faktum att man förväntas ha djupa kunskaper om hur det franska valutasystemet fungerade på 1800-talet. Jag tror det nämndes ca fyra olika valutor i boken men inte en enda fotnot om skillnaderna mellan dem. Med tanke på att pengar var ett ganska återkommande tema så hade ju det varit trevligt att ha någon aning om en louis är mer värt än en francs särskilt när man använder båda i samma mening. När det sedan i slutet av boken kommer en fotnot med förklaring av ordet societet då känner jag mig nästan förolämpad. Jag vill bara avsluta med att säga Victor Hugos liknelse om att läsa Rött och svart var som att få en tand utdragen snarare var en underdrift än en överdrift. Behöver jag säga att betyget blir en röd sammetskavaj, förutsatt att det är det lägsta betyg vi kan ge.